Jag trodde jag var en sådan som alltid var igång. Någon som planerade, presterade, svarade på mejl i tid, aldrig missade ett steg. Vila var något man förtjänade efteråt – inte något man valde mitt i allt.
Tills jag fick hund. Eller snarare: tills jag började lyssna på min hund.
Först kom frustrationen
I början irriterade jag mig på hennes rytm. Hon ville stanna. Snusa. Vänta. Ibland ville hon bara ligga still på golvet och glo. Mitt i vardagsbruset, där jag såg minuterna ticka förbi, låg hon med huvudet på tassen och verkade… nöjd.
Det var som att hon visste något jag glömt.
Vila är inte tomhet – det är närvaro
En kväll, efter en alldeles för lång dag, sjönk jag ner på golvet bredvid henne. Inte för att jag tänkte “nu ska vi mysa”, utan för att jag inte orkade något annat. Hon flyttade sig inte. Hon bara låg där.
Jag andades. Hon andades. Och i det ögonblicket hände något: jag kände mig trygg.
Det var inte vila som “återhämtning” efter ett projekt. Det var vila som i tillräcklighet. Inget mer behövde hända. Och det räckte.
Hundar lever i mellanrummen
Det slog mig att min hund aldrig skyndade sig för att hinna till nästa punkt. Hon var alltid i det hon gjorde. När hon sprang, sprang hon. När hon sov, sov hon. När hon satt vid dörren, satt hon vid dörren.
Jag levde däremot ofta i det som skulle komma sen. Jag lyssnade sällan på kroppen. Men hon gjorde det jämt. Hon var inte lat. Hon var intelligent på ett sätt vi människor ofta glömmer: hon tog pauser, och hon skämdes inte för det.
Jag började följa hennes rytm
Jag började ta ut henne utan telefon. Sitta kvar lite längre när hon ville ligga kvar. Inte alltid kräva att varje promenad skulle ha ett mål. Det förändrade något i mig.
Jag började också säga nej till fler saker. Vila tidigare på kvällen. Sitta tyst med kaffet på morgonen, medan hon låg med huvudet på mina fötter.
Det var som om hon, sakta men säkert, förde mig tillbaka till en del av mig själv jag inte visste att jag förlorat.
Vila kräver mod
Det är lätt att glorifiera vila som något “mjukt” – men sanningen är att det kräver mod att stanna upp. Det kräver mod att säga: det här räcker. Jag är inte mer värd bara för att jag gör mer.
Min hund visste det hela tiden. Hon behövde aldrig lära sig. Men jag behövde någon som visade mig vägen.
Och det gjorde hon. Tyst. Med ögon som såg rakt in i mina. Med ett hjärta som aldrig stressade, bara väntade in.
Slutord
Min hund lärde mig att vila. Inte genom att be mig. Inte genom att kräva det. Hon bara levde det – och väntade in mig tills jag var redo att följa med.
Det kanske är det finaste någon kan göra för oss: visa att det är okej att släppa taget en stund.
Och att det är där, i stillheten, som livet faktiskt känns.