Det började med skäll. Högt, plötsligt, utan förvarning. Mot cyklar, barnvagnar, andra hundar, män i keps. Jag försökte lugna, korrigera, ibland till och med skämmas. Men ingenting fungerade.
Jag trodde jag hade en “svår” hund. I själva verket hade jag en känslig hund – och jag förstod henne inte än.
Det här är berättelsen om hur vi gick från en vardag av ständig beredskap till ett samspel byggt på tillit, timing och tålamod.
Reaktivitet är inte olydnad
Det tog ett tag att inse: min hund var inte olydig. Hon var överväldigad. Varje skäll var ett sätt att säga “det här känns för mycket”. Och varje gång jag blev spänd eller irriterad svarade hon bara på det hon kände i min kropp.
Först när jag började se skället som kommunikation, inte som ett problem, kunde vi börja bygga om.
De första stegen: trygghet före träning
Jag började backa bandet. Bort från lydnad. Bort från “ska” och “måste”. Istället ställde jag mig frågor som:
- Var känner hon sig mest lugn?
- Vad triggar henne – och vad hjälper?
- Hur kan jag bli en trygg punkt istället för en pådrivande?
Vi började gå på tider när det var mindre folk ute. Vi valde tysta platser. Jag slutade titta på andra hundar – och började titta på henne.
Verktyg som gjorde skillnad
1. Avstånd och förutsägbarhet
Jag lärde mig läsa hennes kropp innan utbrottet kom. Bara genom att byta sida av vägen eller öka avståndet kunde vi undvika många situationer.
2. Belöning för kontakt
Istället för att korrigera skällandet, började jag belöna varje gång hon sökte kontakt. När hon tittade på mig istället för på triggern – jackpot.
3. Regelbunden återhämtning
Vardagen blev lugnare även mellan promenaderna. Mer vila, mindre stimuli, fasta rutiner. Hennes stressnivå sjönk – och därmed också reaktiviteten.
Min egen roll: nervsystem smittar
Det som kanske påverkade mest var att jag själv ändrades. Jag började slappna av. Gick långsammare. Reagerade inte med skam, utan med närvaro.
Min hund speglade det direkt. Ju lugnare jag var, desto kortare blev skallen. Ju tryggare jag blev i mig själv, desto säkrare blev hon i världen.
Slutord
Reaktivitet handlar inte om brist på kontroll – det handlar om överskott av känsla. Och det är där tilliten föds: när vi slutar försöka kontrollera, och istället börjar förstå.
Min hund är fortfarande känslig. Men nu har vi ett språk. Och där det en gång var skäll, finns nu en blick som frågar: “är vi okej?”
Och jag kan svara: “ja, vi är okej. Vi gör det här tillsammans.”